Är en trött och hängig två barns mamma som älskar sin barn och man över allt annat... men en stor pussel bitt fattas i mitt liv min mamma ... sakner henne massor och önskar att hon fans så man kunde få prata av sig .. vi hanju aldirg få en vuxen reation bara tonårs gnabbet blev det mellan oss men vad skulle vi snacka om vad skulle vi kunna göra såkulle jag skämas över min mamma i dag som då (nä jag skulle vara stolt över henne)
Jag får ofta tanakar tänk om det skulle hända mig snart att man dör av någon orsakt och inte hinner bäretta för sina barn att man älskar dom över allt på jorden ... att dom har massor av frågor precis sim jag har för min mamma som aldrig kan bli besvarat skänns skitt tråkigt.
Mannen och jag bara bårkar över den lile vovven ... blir så ledsen känns som jag har gjort mitt största tabbe att skaffa henne som vi redan hade en stor vovve.
om jag inte hade viljat hadt den lille så hade den inte den store kanske reagerat så på barn som hon gjorde om hon fick vara med mera kanske hon hade blir bättre bland männsiskoer och då kanske hon hade kunnat blivit kvar men nu är hon borta bor hon sin första hund ägare och den lille bor kvar här ...och hon är min vovve säger mannen varje dag men jag känner inte den glöd jag gjorde till våran första hund varför känner jag så ... lilla vovven är ju ändå bara med daniel jag kan inte ta mig till henne bara kan inte försklara mig .
Lite tankar och såååå
